Vaktlar

Vakteln (Coturnix coturnix), även kallad vanlig vaktel, är en liten hönsfågel som lever i tempererade delar av Europa och Asien, samt delar av Afrika. Till skillnad från de flesta andra hönsfåglar är vakteln en flyttfågel, och de vaktlar som lever i Sverige och andra delar av norra Europa övervintrar i Afrika.

I äldre tid var vakteln ovanlig i Sverige, men på 1840-talet började mängden vaktlar öka i vårt land. I slutet av 1800-talet minskade förekomsten igen, men under de sista årtiondena av 1900-talet ökade mängden vaktlar på nytt i Sverige. Numera finns det vaktel i stora delar av södra och mellersta Sverige, samt i vissar delar av Norrland. Mellan 600 och 1 250 spelande vaktelhanar noteras i Sverige årligen. Antalet honor bedöms vara färre.

Förutom Coturnix coturnix innehåller släktet Coturnix fyra andra nu levande arter:

• Japansk vaktel (Coturnix japonica)
• Svartbröstad vaktel (Coturnix coromandelica)
• Harlekinvaktel (Coturnix delegorguei)
• Stäppvaktel (Coturnix pectoralis)

Vid sidan av dessa arter finns det flera andra arter som kallas för vaktlar trots att de inte tillhör släktet Coturnix.

Coturnix coturnix i gräs

Är vakteln utrotningshotad?

Coturnix coturnix är listad som livskraftig av den internationella miljövårdsorganisationen IUCN.

I Sverige är vakteln upptagen på Artdatabankens Rödlista och kategoriserar där som nära hotad.

Systematik

Arten beskrevs år 1758 av Carl Linné i den tionde versionen av hans Systema Naturae, och han valde det vetenskapliga namnet Tetrao coturnix. Epitetet coturnix hämtade han från latinet, där den vanliga vakteln heter just coturnix. Numera ligger arten i släktet Coturnix, som introducerades av den franske naturalisten François Alexandre Pierre de Garsault år 1764.

Förr i tiden ansågs den japanska vakteln vara samma art som den vanliga vakteln, men numera räknas de som två arter: C. coturnix och C. japonica. De två arterns utbredningsområden överlappar varandra i Mongoliet och nära Baikalsjön, men det verkar inte som att de förökar sig med varandra i det vilda. När de hålls tillsammans i fångenskap får de avkomma, men denna avkomma har lägre fertilitet än de rena arterna.

Underarter

Det finns ett antal urskiljningsbara grupper av Coturnix coturnix i världen och olika auktoriterer kategoriserar dessa på olika vis. Världspopulationen kan för närvarande delas upp fyra eller fler underarter, beroende på vilken källa man går till. Det finns också auktoriterer som anser att vakteln är monotypisk och att det alltså inte existerar några underarter.

• Coturnix coturnix coturnix. Detta är nominatformen av arten, och den häckar i både Europa, Afrika och Asien. Dess östliga gräns går vid Bajkalsjön, dess södra gräns i nordvästra Afrika och norra Indien.
• Coturnix coturnix inopinata är en underart som häckar på Kap Verde, ett örike i Atlanten.
• Coturnix coturnix confisa är en underart som häckar på Madeira och Kanarieöarna.
• Coturnix coturnix conturbans är en underart som häckar på Azorerna. (Det finns auktoriterer som räknar dem som en population av C. c. confisa.)
• Coturnix coturnix africana är en underart som häckar i östra och södra Afrika söder om Sahara, från Etiopien till Sydafrika, inklusive Mauritius, Madagaskar, Komorerna och Maskarenerna. Populationen i de östra och nordöstra delarna av området ansågs tidigare utgöra underarten C. c. erlangeri men räknas numera som en del av C. c. africana.

Utbredningsområde

Vakteln Coturnix coturnix förekommer i stora delar av tempererade Europa och tempererade Asien, samt i delar av Afrika. I Afrika förekommer både flyttfågelpopulationer (som bara övervintrar i Afrika) och populationer som häckar i Afrika, huvudsakligen i tropiska delar av östra och södra Afrika.

De vaktlar som häckar i områden som blir svåra att klara sig i vintertid flyttar inför vintern till subtropiska eller tropiska områden, inklusive delar av södra Europa där klimatet kring Medelhavet är tillräckligt milt under vintern för att vakteln ska klara sig. Värt att notera är också att det finns en vaktelpopulation som häckar i Sydafrika men övervintrar i Angola.

Habitat & föda

Under häckningsperioden brukar vakteln hålla sig i jordbruksbygder där den kan hitta mat på de odlade fälten. Vaktlar äter bland annat frön, gräs, späda blad och insekter.

Vakteln trivs inte i fuktiga områden.

Att få syn på vakteln i dess naturliga miljö är svårt, eftersom den är så bra kamouflerad, håller sig bland växtligheten på marken och undviker att flyga omkring. Även om den blir skrämd brukar den vanligen bara flyga lågt en kort bit innan den landar igen och försöker smyga iväg till fots och söka skydd. Vakteln kan dock flyga både snabbare och skickligare än rapphönan.

Utseende

Vakteln är en liten, kompakt och päronformad hönsfågel. Jämfört med många andra hönsfåglar har den långa vingar, eftersom den ska klara av att flyga långa distanser inför vintern och sommaren.

De vuxna vaktlarna är circa 16-18 cm långa och har ett vingspann på 32-35 cm. Normalt väger en vuxen vaktel 70-140 gram, och är som tyngst efter att häckningen är avklarad och den gör sig redo att flytta inför vintern.

Ovansidan av fågeln är rostbrun eller rostgrå med svarta fläckar och gulaktiga längdstreck. Huvudet har ett gulaktigt smalt centralt hjässband, och ett gulaktigt ögonbrynsstreck som är något bredare än hjässbandet.

Det är inte så stor skillnad på utseendet mellan honor och hanar. Honan brukar väga något mer än hanen, och hanen har en vit haka.

Vaktelhanens spelläte

Som nämnts ovan är vaktlar svåra att få syn på, så de flesta rapporter om vaktlar i ett område beror istället på att någon lyckats höra vaktelhanens särpräglade spelläte, det så kallade vaktelslaget. Vaktelslaget består av en höggljudd visslande trestavig fras som vanligen upprepas tre till åtta gånger i följd. Betoningen ligger på första och sista stavelsen, och de två sista stavelserna kommer i tät följd. Det låter som ”bytt by-bytt”.

I England säger man att vaktelhanen sjunger wet my-lips (fukta mina läppar), i Tyskland tritt mik-nicht (trampa inte på mig) och i Frankrike payes tes-dettes (betala dina skulder).

Vaktelhanen sjunger huvudsakligen på morgonen och på kvällen, men ibland även nattetid.

Kinesisk dvärgvaktel

Reproduktion

Hanarna brukar anlända till häckningsområdet innan honorna.

I norra Europa startar äggläggningen vanligen i mitten av maj, och ibland hinner ett par uppfostra flera kullar under en säsong, med sista kullen ägg läggda frammåt slutet av augusti.

Honan lägger äggen i en liten grund håla i marken, ofta på en åker. Detta innebär tyvärr en risk för att ägg och ruvande honor krossas av jordbruksmaskiner.

Honan lägger ungefär ett ägg per dygn tills hon är färdig med en kull. En typisk kull består av 8-12 ägg, men större kullar än så förekommer. Äggen är gräddvita eller gröngula, med bruna och svarta prickar och fläckar. Ett vaktelägg är ungefär 30 mm långt och väger kring 8 gram.

Det är endast honan som ruvar äggen, och hon börjar inte ruva dem förrän hon har lagt alla ägg i kullen. Äggen kläcks ungefär samtidigt efter 17-20 dagar, trots att de lagts på olika datum.

De nykläckta ungarna blir snabbt redo att lämna boet och börja leta mat. Den framgångsrika insektsbekämpningen i modernt jordbruk har tyvärr gjort det svårare för vaktelungar att hitta insekter att äta i jordbruksmarkerna.

Honan fortsätter ta hand om dem ganska länge trots deras relativa självständighet. Ungarna brukar vara flygfärdiga efter 17-19 dagar, men stannar i familjegruppen i 30-50 dagar.

En vaktelhona brukar få sin första kull när hon är ett år gammal, och får då bara en kull under den säsongen.

Vaktel som livsmedel

Både fågeln och dess ägg räknas som delikatesser, och har framträdande positioner i bland annat det franska, maltesiska, portugisiska, italienska och polska köket. Eftersom vakteln är så liten brukar man inte skära upp den som en kyckling, utan tillaga och äta den hel. Benen är enkla att bita sönder.

I delar av Europa och Afrika finns en lång tradition att fånga in vaktlar under flyttsäsongen och äta dem. Detta förekommer fortfarande i vissa områden kring Medelhavet, inklusive Egypten, där stora mängder vaktlar fångas i nät. Uppskattningar för höstflytten år 2012 anger att cirka 3,4 miljoner vaktlar fångades i norra Sinai och över 12 miljoner i hela Egypten.

Att äta vildfångade vaktlar är inte helt riskfritt, eftersom de kan ha ätit vissa växter som gör köttet giftig för människor. Exakt vilka växter det rör sig om är omdebatterat, men en vanlig kandidat är odört (Conium maculatum). Förgiftningstillståndet kallas för coturnism. Att förstå fenomenet kompliceras av att bara kring 25% av de personer som äter giftigt vaktelkött blir sjuka. Ett vanligt symptom på coturnism är ömma muskler. I allvarliga fall slutar njutarna att fungera.

Kan man äta vaktel varje dag i en hel månad?

Ja, det kan man. Det finns en myt som säger att det är omöjligt att äta vaktel varje dag i en hel månads tid. Detta har dock motbevisats flera gånger.

Att föda upp vaktel

De vaktlar som föds upp för sitt kött och ägg är vanligen inte av den art som lever vild hos oss här i Sverige, utan tillhör istället arten Japansk vaktel (Coturnix japonica). Det samma gäller de vaktlar som hålls som sällskapsfåglar. Om du träffar på vaktlar i Sverige som inte lever ute i det vilda är det alltså troligast att det rör sig om japanska vaktlar.

De båda arterna är nära släkt och kan få avkomma med varandra. Japanska vaktlar som rymmer eller släpps fria i områden där C. cortunix lever innebär alltså en risk för hybridisering. I fångenskap har dock hybrider visat sig ha reducerad fertilitet.

Att hålla japansk vaktel

För mer information om exakt vad svensk lag kräver för vaktelhållning, kontakta Jordbruksverket.se. Nedanstående är våra tips och de var i enlighet med lagen när de skrevs ned, men det är alltid viktigt att dubbelkolla med Jordbruksverket innan man sätter igång så att man inte missar någon regel. Våra rekommendationer är inte fullständiga utan bara tänkta att ge en grundläggande idé om vad som krävs, för den som börjat fundera på att skaffa vaktlar.

Håll inte en ensam vaktel

I naturen lever vaktlar i par eller små grupper. Man ska inte hålla en ensam vaktel.

Om det är mycket aggression i gruppen är det troligen för att golvutrymmet är för litet och individerna känner sig ihopträngda.

Boende

Om man släpper ut vaktlar och låter dem gå fritt i trädgården är det mycket troligt att de rymmer och/eller blir attackerade av rovdjur. Vaktlar brukar därför hållas i burar eller voljärer, och det måste finnas skydd mot väder och vind. Vilda vaktlar flyttar söder över på hösten, så håller du dina i fångenskap är du ansvarig för att ordna motsvarande för dem så att de inte fryser under den kalla årstiden.

Utrymme

Golvytan ska vara minst 30 kvadraddecimenter, höjden minst 6 decimeter och längden minst 7 decimeter. Detta passar för en lite grupp vaktlar, vill man hålla fler krävs förstås mer utrymme.

Min personliga erfarenhet är att vaktlar bryr sig mer om golvyta än om höjden på boendet, eftersom deras naturliga beteende är att gå omkring och sprätta på marken. Vill du ge dina vaktlar extra utrymme är det alltså mer värt att lägga krutet på golvytan istället för att höja buren.

Bottenströ och sandbad

Täck botten med strö så att vaktlarna kan sprätta omkring och leta mat som de gör i naturen. Det ska också finnas ett sandbad, eftersom det är så vaktlar håller sig rena. De gillar att sandbada tillsammans, så se till att sandbadet är tillräckligt stort för detta. Finkorning sand eller torr jord fungerar bra.

Att inreda boendet

I naturen gillar vaktlar platser där de kan känna sig skyddade och dolda, men samtidigt kan ha koll på omgivningen. Försök hitta samma balans när du inreder deras hem. Det ska alltså varken vara helt barskrapat och öppet eller för instängt och svåröverblickat. Skapa olika små inredda platser i boendet med hjälp av ris, grenar och annat naturligt så kommer du att få se hur vaktlarna själva väljer att röra sig mellan de olika delarna av hemmet.

Det finns ingen anledning att inkludera sittpinnar som man gör för hönor, eftersom vaktlarna vill vara nere på marken. De värper sina ägg i en grop nere på marken och inte i reden högre upp.

Ljus

Vaktlarnas äggläggning påverkas av dagens längd, vilket innebär att man kan få dem att värpa även under den mörka årstiden om man ger dem stödbelysning. Givetvis är det viktigt att kombinera med en bra livsmiljö och bra mat, eftersom det kostar på för honan att producera ägg.

En sammanhängande ljus period på 12-14 timmar per dyng rekommenderas för att öka chansen för äggläggning.

Om ljuset är för starkt kan det orsaka beteendestörningar hos vaktlarna.

Vatten

Upphängda vattenflaskor av en typ som passar vaktlar är enklare att hålla fräscha jämfört med vanliga vattenskålar.

Mat

Om man ger vaktlar mat i en öppen skål är de troliga att börja skyffla ut maten på golvet, vilket gör det svårare att hålla rent och fräscht i boendet. Mattråg med hål där de sticker in huvudet för att äta rekommenderas därför.